Här har jag knappast tänkt skriva om personligt, såsom familjeliv och annat, där andra än jag själv finns med i bilden. Nej, här har jag enbart för avsikt att huvudsakligen plita ner lite  allmänt om utbildning, jobb och något om hobbies …

Började jobba kontorist. Första jobbet var på Uddeholms Skogskontoret i Uddeholm. Jobbet var att räkna ut avlöningar åt skogsarbetarna på de olika reviren. Hamnade sedan på NKlJ:s avlöningskontor vid Hagfors Järnvägsstation. Då var det avlöning åt banarbetare som gällde. Sedan hamnade jag på Hagfors Järnverk. Först som kontorist i götvalsverket, därefter i gjuteriet, den del av järnverket som sedan blev Sunds och Metso. Även här var jag först avlöningskontorist, för att sedan hamna på kalkylavdelningen.

Här nedan lite bilder från jobbet på kalkylen. Klicka på någon bild, så blir bilden större och namnen upp. Använd sedan pilarna för att byta bild.

Jag, Leif Sjöstedt, Knut Jansson o Gunnar Andersson

Gunnar Andersson, Gustav Lundberg, o Knut Jansson

Gunnnar Andersson – häftig räknare i bakgrunden

Knut Jansson med en gängse Halda skrivmaskin

… och här jag själv

Kände dock att jag ville syssla med något lite intressantare. Hade t o m lite svårt att koncentrera mig på sådant som skulle utföras mer eller mindre automatiskt. Vi är lite olika …

Samtidigt startade Hagfors Kommun en Aftonskola nere vid det som då hette Forsskolan. Där var först en 3-årig teknikerutbildning, som man sedan kunde komplettera med ytterligare 2 år för en ingenjörsutbildning. Dit anmälde jag mig. Vi hade fyra lektionstimmar, fyra kvällar i veckan, plus hemuppgifter. Så där pågick det under fem år.  Allt detta självklart parallellt med ordinarie jobb, så här uppstod knappast några fritidsproblem … Jobbigt alltså men mycket intressant. När sedan resultaten blev mycket bra och vi blev ett mycket väl sammansvetsat gäng. Här nedan en bild på oss, tagen i samband med vårexamen 1968.

Från vänster: Stig Pettersson (jag själv), Lennart Carlsson, Rune Nilsson, Tore Lundberg, Gösta Lövqvist, Lars-Gunnar Hedlund, Arne Dahlgren, Hagard Dahlström (rektor).
Saknas på bilden: Kenneth Spångberg

Något riktigt tragiskt var att Lennart gick bort i cancer redan något år efter vår examen. Livet kan vara grymt …

Måste få sagt att vi klasskompisar blev nästintill så unikt val sammansvetsade, att under nära nog 40 år fortsatte att träffas regelbundet, dels vart 5:e år för jubileum av vår examen, dels när någon av oss fyllde jämnt. Sånt måste vara mycket sällsynt. Men som sagt alla ska vi ju dö och idag har flera av andra också gått ur tiden och det är nu några år sedan senast vi träffades. Inte minst kittet, Rune Nilsson, frånfälle satte sina spår …

Stålforskningen – provvalsverket
För egen del fick jag jobb på Uddeholms Stålforskning (labris i folkmun …) direkt efter examen. Jobbade där först på ett för dåtidens Sverige helt unikt, ett inom stålforskningen separat nybyggt provvalsverk som även inrymde en pressmedja. Det konceptet var riktigt stort på den tiden. Fördelen var jag att vi kunde simulera valsning och smide i fullstor skala. Fördelarna var ju uppenbara. Dels hade vi full kontroll på alla parametrar och kunde dokumentera och utvärdera. En annan fördel var självklart att vi i och med provvalsverkets tillkomst, slapp de problem som självklart dyker upp när man behöver göra olika försök ute i driften.

Ivar Eriksson, jag själv och Bengt Hardner i Provvalsverket.

Projektadministratör
Jobbade i provvalsverket, tillsammans med Bengt Hardner, Ivar ”på Lakhea” Eriksson och Nisse Eng under ett antal år, innan jag blev erbjuden ett jobb som projektadministratör. Ett flertal stora projekt hade startats upp på forskningen. Ett projekt är ju en unik uppgift, väl avgränsad tids- och kostnadsmässigt. Projektet är indelat i olika faser, där inledningsfasen drar låga kostnader, medan kostnaderna sedan eskalerar fas för fas. Då  behövdes plats för en tekniker att bistå projektledarna med nätplaner o.d. Tackade ja och jobbade med det under några år.

Forskningsingenjör inom metallografi
Efter de åren blev det jobb som forskningsingenjör inom metallografi. Under den tiden krävdes den hel del nya kunskaper inom metallografi och värmebehandling, så det blev dags för olika kurser på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm). Inte helt friktionsfritt i början, med tanke på att jag tidigare aldrig suttit vid ett mikroskop. Men med ökade kunskaper blev självklart allt mycket mer intressant.

Här nedan har jag lagt in ett par bilder från ett av forskningens traditionella luciakaffe.

Från vänster: Monica Grönqvist, Kjell Bengtsson, Stig ”Jonsing” Jonsson, Stig ”Petsa” Pettersson, Jan Weborg, Maths Svensson

Från vänster: Staffan Malm, Bela Leffler, Lars-Åke Norström, Lena Eliasson, Britt-Mari Ullman, Håkan Eklund.

Produktutvecklare
Fick sedan jobb som produktutvecklare och där blev jag fast under resten av mitt yrkesverksamma liv. Ett riktigt intressant jobb, men även här krävdes, speciellt initialt, en fördjupning av kunskaperna – så det blev fortsatta kurser. På KTH, Materiallärans Grunder, Fasomvandlingar och Brott i metalliska material. Sedan Ytbehandling – ytbeläggning på Karlstad Universitet. Uttrycket ”Man lever så länge man lär”, är hur sant som helst. Samtidigt är det ja så att ju mer man lär sig desto mer inser man vad lite man kan 😉 Jobbet som produktutvecklare, gjorde ju med automatik att man kom närmare marknadssidan och i samband med olika fälttester, seminarier och annat, fick man en hel del tillfällen till olika resor, främst inom landet, men även en del utrikes. Nedan en gruppbild från ett Texem (minns jag rätt, så står Texem för Technical Examination and Exchange Meeting). Årliga träffar, där vi från F&U och marknadsidan träffade Uddeholm Toolings tekniker världen över, för att uppdatera varandra om läget .

På bilden nedan har jag för en gångs skull släppt på koncentrationen, detta för en kameras skull … Inte jag – men bildskärmen skvallrar ju om att bilden är tagen för ett antal år sedan 😉
.

För er som vill veta mer om stål, lägger jag här in Jernkontorets video om stål:

Forskningens alla namnbyten genom åren

Jag gick i pension vid sekelskiftet. När jag lade in bilden ovan, år 2014, har det alltså sannolikt skett ytterligare några namnbyten. Ny chef -> ny organisation … Som nytillträdd chef gäller det att vara på alerten, fullproppad med nya idéer och en ny organisation är så klart något som märks utåt. 😉 Har inte kollat upp vad forskningen / labris heter idag …

Gick hem med avtalspension redan vid fyllda 61 …

Ja, i samband med en lågkonjunktur vid sekelskiftet, fick samtliga tjänstemän i min ålder ett erbjudande om förtida avgång med avtalspension. I stort sett alla, runt 15-20, antog erbjudandet och gick hem. Nedan en del bilder från avtackningsfesten på Frykens Pärla i Lysvik, för oss på forsknings- och marknadssidan som gick hem med avtalspension. Har lagt in namn på alla, utom några som jag tyvärr glömt namnet på. I något fall helt enkelt inte visste namnet på. Bilderna togs ju för 14 år sedan och några av de på försäljningssidan var jag väl inte helt bekant med ens då. Mitt minne blir inte bättre, så det kan vara bra att ha namnen på pränt 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här en vy som visar en del av Hagfors med omgivning, Uddeholm Tooling (tror namnet ändrats till kort och gott Uddeholm idag?) tar en rätt stor plats …

Och Uddeholms Facebook-sida är väl värd besök då och då, inte bara för de som fortfarande är en del av företaget, utan även vi lite äldre … Tidigare var det kul att ta del av inte bara olika event och sånt, utan även en del kända ansikten. Nu ses där av förklarliga skäl huvudsakligen nya unga fräscha sådana – och  tur är väl det 😉

https://www.facebook.com/Uddeholm

Livet som pensionär

Golf
Jag hade ett några år dessförinnan lockats med till golfbanan av en av jobbarkompisarna, Göran Norrlin, kollega och minst sagt golfbiten … Där på Uddeholms GK blev jag nästintill bosatt, nja, men jag var där mycket – och håller till där än i dag. Som nämnts på annan plats här, golftourerna ligger en bit borta … 😉 Börjar man fatta en golfklubba runt de sextio, då spelar man såklart enbart för att det är kul och få träffa en massa trevligt folk. Plus i kanten för att det ger en hel del motion och frisk luft – och detta med att man alltid tror att ”det blir bättre nästa gång”. Och ibland händer sånt faktiskt …

Motion under vinterhalvåret
Bor tyvärr inte i typ Spanien, så man kan spela golf året runt. Men visst hade det varit ett häftigt alternativ. Därmed måste jag röra på mig på annat sätt vintertid, om kroppen inte ska gå ner sig helt så års. Som sagt, även den årstiden behöver såväl kropp som knopp stimulans. Den kroppsliga biten har jag sedan sekler tillbaka tillfredsställt med promenader vintertid. Vi promenerar som regel en fem km varje dag. Är det mer än arton grader kallt, så ställer vi som regel in. Från februari till maj, när golfstart och gräsklippning och annat trädgårdsarbete tar över, så kör jag kör jag efter varje promenad ett pass i mitt multigym. Inga hiskliga vikter spetsat med ryssfemmor och o. dy., men det där med att jag försökt hålla ”alla” muskler igång, är säkert anledningen till att jag under de senaste 6-7 åren (sedan jag skaffade mig multigymet) varit helt befriad från golfarmbåge och höftproblem vid golfstarten. Så den är viktig!

Ett alternativ hade såklart varit att ta bilen och åka en 15 km in till något gym i Hagfors. Nackdelen här skulle säkert vara att det blivit rätt tätt med besök i början, för att sedan avta? Självklart blir man mer väderberoende, jämfört med när man tränar hemma i eget multigym.

Bild på mitt Multigym

Här lite mer om våra promenader,  tillagt april 2015
Som sagt, motion är viktig för för alla. Går man dessutom på LCHF så blir motion minst lika viktig. Golf april till november, som ifjol blev det motsvarande 75 st 18-håls rundor. December till april är det promenader som gäller. Vi brukar variera med lite olika turer här i Uddeholm. Södra gärdet, Melltorp – Stjärn, Stjärnsfors och så snart snön är borta även Klarälvsbanan. Vi går nog i snitt fem dagar i veckan under dessa fem månader, ger totalt en 50-60 mil under vinterhalvåret. Laddade för ett par veckor sedan ner Runkeeper, en gratisapp till mobilen.
http://runkeeper.com/

Den appen följer på ett förträffligt sätt upp våra promenader. Mest intressant är ju hur långa våra olika promenader är. På köpet får vi avverkad sträcka och gånghastighet var 5:e minut. Vid avslutad aktivitet visar den vår gångväg på en karta, plus total tid, sträcka, förbrukat antal kalorier och hastighet. I bilden nedan har jag satt ihop några skärmdumpar från mobilen, som visar några av våra turer. Överst visas sträcka i km och därunder tiden i timmar och minuter och därunder hastigheten i min/km. De dagar vi tagit lite fler bilder – så har såklart hastigheten blivit klart lägre.

Min fysträning nu under vårvintern 2015
Tidigare började jag redan under januari – februari och körde olika mukelgrupper i uppdelade på fyra dagar. I år, 2015, var jag lite trögstartad och kom inte igång förrän i mars. Har dock kompenserat det biten med råge, genom att i år köra hela rubbet varje = 21 olika övningar + situps + stretching, vid varje pass. Passet tar exakt en timme och t o m igår har det blivit 16 pass. Kör i gymet efter varje promenad och eftersom vi nu promenerat nästan varenda dag, så är jag mer tränad än vanligt just nu. Som sagt, det där gör mig inte till bättre golfspelare – men säkerställer förhoppningsvis ännu en golfsäsong – utan skador.

Tillkommer förströelse och lite hjärngympa
Tycker om att ta mig an och fixa lite med datorer och andra tekniska prylar hemma. Någon frågade mig om mitt intresse här, var en följa av att jag använt datorer i jobbet? Icke så, satt under många i samma korridor som dataavdelningen, så strulade det med dator eller skrivare – så hade jag nära till snabb hjälp. Nämner såklart inga namn, men där fanns de som jag uppvaktade på direkten, när problem uppstod. Själv behövde jag bara sätta mig in i olika programvara, som Word, Excel, Powerpoint och Photoshop.

Hemma har jag aldrig kostat på mig nya datorer. Alla tidigare och idag slaktade datorer jämte dagens fyra  datorer har några år på nacken. Det faktum att dessa dessutom är rätt fulla med program och data, gör att någon av dem då och då börjar gå på knäna – eller operativsystemet kraschar. 😦 Under sådana förutsättningar, blev det rätt snabbt ett krav att byta hårddiskar, lägga in mer RAM-minne, byta nätaggregat och annat. Har man gamla grejer, så ger det sig att man inte lämnar in för reparation. Det går inte att låta reparera en bil heller, för mer än vad bilen är värd … Ett annat intresse har under många år varit mina Dreamboxar.  Koppla ihop dessa , så att jag inom villan samtidigt kan se på olika kanaler samtidigt i husets TV-apparater.

Foto är en annan hobby, som jag delar med min sambo. Hon är verkligen på hugget med kameran, så där ligger jag lite i lä … Kamerorna finns nästan alltid på plats på promenader och resor – ja t o m på balkongen 😉 Vårat bildintresse framgår rätt väl av bilder och bildspel jag lagt in här på hemsidan. Ja, en viss del håller jag privat, huvudsakligen för att inte hänga ut andra än mig själv. Vi alla är lite olika, så det vore nog oklokt att chansa …

Utöver det jag nämnt ovan, så ingår ju att med jämna mellanrum utföra målningsarbeten, golvläggning och annat, så nästan alla som har hus har att ägna sig åt. I fjol blev jag vid ett gammalt växthus med en hel del trasiga rutor. Blev då varse att gamla tunna glasrutor skär man inte till så där helt lätt. Fick till vissa, men tog till slut hjälp av en glasmästare. Då visade det sig hux-flux vara skitlätt. 😉 Med växthus och årets fina sommar, blev det massor med tomater gurkor och zuccini. Passar som hand i handsken i LCHF-kosten 😉

Här nedan ett par bilder från aktiviteter som känns bra för kropp och själ …

Bilden ovan är den bild som jag hade som profilbild på numera tyvärr nedlagda golf.se forum, allmänt kallat SC, efter forumets allmänna sektion. Ett forum där jag försökte dra mitt strå till stacken för att Uddeholms GK skulle få så mycket reklam som möjligt.

Här avdelning relax i jacuzzin med en Ardbag.
Någon favorit single malt inom armlängds avstånd är här lite av ett krav 😉

Lunchträffar med gamla jobbarkompisar

Vi är ett gäng jobbarkompisar som även efter pensionen har träffats då och då för lunch på lite olika matställen. Tyvärr har några av oss redan gått bort och vi som fortfarande är i livet blir ju inte yngre … så även sådana här kompisträffar kommer såklart att ta ett naturligt slut. Sånt är livet. Sånt påminner en ju om att försöka leva så bra man bara kan, innan det är för sent …

Hade kameran med vid några tillfällen, så här lite bilder:

Först en lunch på Munken i Munkerud 26 mars 2007
Klicka  – och bilden blir större!

Lars-Gunnar Hedlund, Bosse Gustavsson o Hugo Broms

Bosse Gustavsson, Hugo Broms, Lars-Gunnar Hedlund och Ivar ”På Lakhea” Eriksson

Karlk-Erik Hedström o Lars-Gunnar Hedlund

Karl-Erik Hedström, Stig ”Jonsing” Jonsson, Ivar ”På lakhea” Eriksson, Lars-Gunnar Hedlund

Hugo Broms, Lars-Gunnar Hedlund o Maths Svensson

Alla äter, utom jag själv

Här en mycket kort filmsnutt från denna vår lunch på Munken.

Det verkar här som om de åt än fortare när jag tog fram kameran 😉

Lunch på Hagfors Hembygdsgård

Här bilder från 1 november 2012, en av alla de gånger vi varit på Hagfors Hembygdsgård och ätit rårakor med fläsk.
Mmmm gott gott 😉 Bilderna jag tog vid matbordet är inte de allra bästa. Minns också orsaken … När jag tog en av bilderna, så sa Sven Bosäter (f d Jönsson) ”Du har ju ingen blixt på …”.  Inte lätt att börja bli gammal 😦 men minns att jag då sa till Sven att det går säkert bra ändå, det är så många ljushuvuden samlade här så … Ja, det finns faktiskt även en fördel med att inte använda blixt. Alla blir lika exponerade. Inte ett par kritvita längst fram och sedan allt mörkare. Ett lite simpelt försök från min sida, att tala mig till måtto 😉

Klicka på bild och den blir större !

Här alla församlade: Monica Grönkvist, Jaro Pleva, Bosse Gustavsson, Maths Svensson, Stig ”Jonsing” Jonsson, Lena Eliasson, Bengt Hardner, Lars-Gunnar Hedlund, Stig Andreasson, Sven Bosäter (f d Jönsson)

Hälsning på gång …

I maten Sven, Bengt, Stig Andreasson, Bosse, Stig Jonsing och Jaro Pleva

Bengt, Stig, Bosse, Stig, Jaro, Lena

Lars-Gunnar. Maths och Bengt

Senaste besöket på Tooling – Öppet Hus 11 nov 2010

Här samling vid Träningsvärket för den grupp vi ingick i, innan besöket i pressmedjan.

Här några bilder som visar hur man förändrats genom det vuxna livet.

20+ På jobbet

En av bilderna vid kontorsdörren. Ålder – glömt …

20 år

och här på väg mot 75, jag – inte Natalia 😉

Att bli pensionär kanske sätter mer spår än man tror?

Här en mycket speciell dröm, nedskriven 25 okt 2000 kl: 05:10,

Satt nyss och plockade i papper och fann då nedskriften av en dröm jag hade ca 4 månader efter det jag 61 år gammal gått hem med avtalspension – när jag långt ifrån kände mig som en pensionär. Drömmen vi var minst sagt speciell och traumatisk och inte minst osedvanligt sammanhängande och detaljrik.

Jag drömde här om att jag och två jobbarkompisar uppnått en så hög ålder att vi en dag skulle avrättas. Den dagen jag skulle avrättas ville vi utnyttja så fint som möjligt, så vi tog en tur med bilen till en vacker plats vid en sjö, Silen, där vi rastade. Säkert ingen slump att vi tog en tur dit, eftersom jag och min dåvarande hustru rastat just där ett par decennier tidigare.

Jag minns sedan att vi kom hem och tiden för avrättningen började närma sig. Min f d chef, numera tyvärr tragiskt bortgångne Lars-Åke Norström, skulle vara med som präst, men han var försenad och då tänkte jag: ”Hoppas att han inte hinner idag, för då får jag leva en dag till och tänka på allt positivt jag varit med om”. Men rätt som det var kom han. Han var som sagt sen, men skyndade sig att slänga ett svart skynke med lite guldbrokad på sig. Någon av de lite yngre sa då till prästen att klockan är så mycket att vi väntar till nästa dag, men prästen sa då att det är lika bra att vi gör det idag, för det ska ändå göras. Han tyckte dessutom att en väntan tills morgondagen, skulle bara förlänga pinan, plus att han hade annat inplanerat i tjänsten nästa dag. Han menade dessutom på att vi visste att det ändå måste ske nästa dag. Nu var det alltså dags och prästen drog på sig skynket och det var dags för oss att gå ut på en sluttande äng på baksidan min tidigare arbetsplats.

Jag befann mig just då i en korridor på jobbet och minns väl att jag fick se en kvinnlig kollega som jag haft mycket tillsammans med, sitta kvar ensam vid ett mikroskop. Jag ropade ”Hej då Lena!” till henne, men hon svarade inte. Jag minns att jag då kände mig då rätt säker på att hon tog det hela rätt hårt, eftersom hon var en känslig person. Hon orkade alltså inte vara med när det skulle hända.

När vi kom en bit ut på ängen, blev vi tillsagda att lägga oss ner med varsin grå kudde under huvudet. Vi skulle ligga på rad, på magen med huvudena vända upp mot de jobbarkompisar som följt med ut för att se på.

Jag la mig ner och tänkte: ”Hoppas att det nu går fort, när det ändå måste ske”. Vi skulle skjutas. Jag hade varit rätt lugn under dagen, men nu kände jag hur pulsen steg, när dom aldrig kom till skott. Till slut lyfte jag huvudet och tittade bakåt och får se Erling Bengtsson och någon/några jobbarkompisar till komma mot oss med varsitt gevär i handen. Då förstod jag att de hade valts ut för uppdraget. Jag minns också väl att jag tänkte: ”Bra att det blir Erling som ska skjuta mig, av de skyttar som valts ut, ”för jag tror han är en duktig skytt, så att jag slipper plågas, utan det är snabbt överstökat”. Men jag vet också att jag hann tänka att det varit bäst om jag aldrig hunnit titta upp. Sedan la jag mig tillrätta igen på huvudkudden och bara väntade. När sekunderna sedan rann iväg utan att det kom något skott, började mitt lugn att utbytas i att jag blev alltmer uppjagad, Till slut blev jag så uppjagad att jag vaknade …

Eftersom jag var så pass uppjagad när jag vaknade, att jag inte kunde somna på stört, fick jag drömmen på pränt kl 05:10 denna morgon. På det handskriva papperet står det: ”Skrivet direkt i sängen utan glasögon och trött, därför hemskt dålig stil. Hoppas jag kan läsa det sen. Vet inte ens om jag lagt papperen i rätt ordning”. Drömmen visar verkligen – mer än vad jag då kände, att en ny fas i livet många gånger kan påverka en själv mer än vad man kanske tror?

Har aldrig varit med om en så otäck dröm tidigare. Brukar normalt inte ha mardrömmar. Förr upptogs kanske hälften av mina drömmar av intimare möten med olika tjejer – och ibland tjejer som jag ansåg blev lite för intima i min tjejs närvaro. Tyder på nattligt självförtroende i alla fall 😉
Den andra hälften av drömmarna var i anslutning till jobbet, där det vanliga var olika möten alternativt väntan på flygplatser där det nästan alltid hade en förmåga att köra ihop sig på slutet. Minns bl a en när jag i väntan hjälpte trädgårdspersonal på Arlanda med att plantera blommor och det hela slutade i panik. Det ville lite för ofta köra ihop sig, oavsett hur god tid jag haft från början.

Avrundar med lite tankar…

När jag inledde OM MIG med ”Lite om min uppväxt”, ställde jag frågan ”Vem är jag – och varför?”.
Det mesta av svaret kom under just det avsnittet. Men, där drogs ju inget sträck, utan allt det som hände under mig barndom har säkert påverkat även mitt vuxna liv. Det mesta av mitt inre stämplades redan under min barndom och har nog inte förändrats så mycket genom livet som vuxen.
Ja, självklart bortsett från att jag nu idag alltmer försöker leva just i nuet och allt mindre tänker på framtiden. Rätt naturligt såklart, händer något jobbigt i ungdomen så kan tankar komma att det här kommer jag nog att få leva med – och sådant kan självklart kännas jobbigt. Tyvärr alltför jobbigt för många, som kan leda till mer eller mindre tragiska följder. Med åren blir det självklart allt färre antal år kvar att leva med eventuella negativa tankar och deras förmodade problem minskar, ja oftast försvinner helt. Nu som äldre lever jag mest i nuet och har genom åren alltmer försökt ägna mig åt sådant jag tycker om.

Lever idag, sedan ner än tio år tillbaka mitt liv med Natalia vid min sida, en mycket omtänksam och snäll sambo. Hon gör hela tiden allt hon kan för mig, både själsligt och även mer handgripligt, när så behövs. En kär vän, som för övrigt även mina tidigare livspartners, Ingrid, Sigbritt och Ann-Cathrine också verkligen var för mig. Har haft tur även i mina tidigare förhållanden, förhållanden som tyvärr tagit slut av olika anledningar.

Har mellan mina förhållanden även levt som ensamstående i perioder. År som i backspegeln, verkligen inte känns som bortkastade på något sätt. Även de åren har varit en krydda i livet. Och värst till ”ensamstående” har dessa år knappast varit, för jag har under de perioderna haft turen att ha riktigt bra kompisar omkring mig. Först åren med Peder Sjöberg, senare i livet med Bengt ”Löven” Lööf. Under alla år, speciellt åren som ensamstående, har jag dessutom alltid haft mina fosterbröder, Sven och KG. Kvinnor och dans har gått mycket som en röd tråd genom mitt liv, om än inte i samma utsträckning som Sven 😉 Sånt kan aldrig vara fel … Sedan kom golfen in i mitt liv, så jag har haft tur och alltid funnit intressen som lyft livet.

Allt som händer i ens liv är inte resultat av frivilliga val. Även jag har tvingats in i mycket jobbiga val, till följd av tragiska händelser. Alltså val jag verkligen helst undvikit, där andras sjukdom i princip tvingat mig in i ett nytt liv. Två av mina närstående råkade på helt olika sätt så illa ut som ett liv kan medge. Ingen av oss väljer sina gener och vi alla är mer eller mindre predisponibla för än den ena, än den andra sjukdomen. Sådant som många gånger drabbar barnen allra mest. Här är f ö inte minst jag själv ett bevis, med min barndom … Men, här tänker jag nu såklart samtidigt på de barn som under olika perioder växt upp tillsammans med mig, efter det min dotter Janeth träffade Hans och flyttat hemifrån. Det naturliga för alla alla barn. Tänker då såklart  på Stefan, Johan, Maria och Henrik, ja inte minst jag själv förresten. Barn som klarat sig mycket bra här i livet, trots avsaknad av förälder/föräldrar. Självklart fruktansvärt jobbigt! Att tidigt tvingas ta ansvar för sitt liv utan att kunna förlita sig på någon annan, kan sluta i tragedi, men kan också föra en hel del positivt med sig. Inte minst detta att lära klara sig själv genom livet.

Till sist:
Måste säga att jag ångrar förhållandevis lite av det jag efteråt tyckt mig gjort fel här i livet. Nej, det jag ångrar är nästintill hundra procent – sådant som jag inte gjort! Mestadels till följd av feghet och rädsla, som i mångt och mycket bottnar i dålig självkänsla, som i sin tur till stor del säkert är avhängigt mina uppväxtförhållanden men som självfallet dessutom kan vara ärftligt betingad. När jag skriver det här, kom jag att tänka på det här citatet: ”Det är inte svårt att vara modig – om man inte är rädd” 😉