Ja, lite om min uppväxt – vem är jag – och varför?
Här har jag skrivit ner lite om min uppväxt – och jag tror bestämt att den ger lite svar. Detta eftersom jag har min bestämda uppfattning att just uppväxtåren i stor utsträckning kommer att prägla en persons fortsatta liv. Men självklart påverkas man även av med- och motgångar i ens vuxna liv. Det viktigaste här är kanske hur man lyckas hantera dessa. Är dom större än vad man klarar av så råkar man mer eller mindre illa ut – kan man reda ut dom – kommer man oftast ur dom starkare än före. Man har ingen att ty sig till vid problem, utan får verkligen lära sig stå på egna ben.
En riktig värmlänning, men bara nästan…
Visst, jag är en nära nog äkta värmlänning. Men inte riktigt som framgår av en liten återblick på min uppväxt. Född ”på Söder” i Stockholm.Jag sa ”nära nog äkta”. Detta då med tanke på att jag en gång i tiden föddes i Stockholm på Södra BB. Vi bodde då på Wolmar Yxkullsgatan på Södermalm, så i registren står det, född i Högalids församling. Så långt tillbaka i tiden, eller kanske rättare sagt, så liten att jag ingenting minns från då.
Uppväxten på Gröndal
Första minnet är faktiskt så sent som när jag som fyraåring fick en bror. Då hade vi flyttat till ”Gipskåken” som låg vid Lövholmsvägen på Gröndal, från Södermalm sett nordväst Liljeholmsbron, intill sjön Trekanten. På den tiden fanns inte så värst många hus där, men nu finns där ett stort bostadsområde. Här nedan den första bilden på mig själv …
- Första bilden på mig själv
Här bodde jag tills nio års ålder. Minnena från den tiden rör mest våra lekar. Det var några år sedan som sagt, så visst kan jag minnas fel till en del av det lilla jag minns. Men strunt samma.
Lite om våra lekar
Burken
Den var kanske vår vanligaste. En var letare som skulle räkna till 100 medan vi andra gömde oss. När han sedan råkade se någon av oss ropade han namnet på denne och var han gömmer sig och sprang tillbaka, satte foten på burken och skrek ”Stickan på burken”, ”Rolle på burken” och allt vad dom nu hette. Hann någon annan deltagare springa fram till burken och sparka iväg den under tiden letaren letade, fick letaren fortsätta vara letare – till dess han hunnit först till burken och kunnat ”ta någon på burken”. Då fick den han tagit stå. Alla som letare tagit fick fortsätta att gömma sig tills alla blivit tagna. Leken är slut när alla är hittade. Den som blev hittad först är jagare nästa gång. Alltså lite av en variant på kurragömma.
Spela kula
Här var det mest ”Pyramid” som gällde. Sitta med en 4-kulors pyramid mellan benen som dom andra som står på kanske ett par meters avstånd ska träffa. Den som har pyramiden får alla kulor som missar, men träffar någon pyramiden så får han kulornas i den. Och får själv sätta upp en pyramid. Sen var det någon variant med ståldankar också. Jag hade någon rätt stor en – men självklart hade vissa större… Har dock glömt hur vi spelade. Minns också att det fanns fina sirligt målade glaskulor, men dom hade vi mest för att dom var så fina. På tal dom spela kula.
Här en fin dikt av Sven Selander: http://www.kula.se/dikt.html
Hoppa hage
Här var det ibland en 3 x 3 rutors, men mest var det sotarhage vi hoppade.
Bild av sotarhage
Hoppningen var lika oavsett vilken hage vi använde. Vi började med att kasta en sten i ettans ruta. Hoppade fram och sedan tillbaka. Kastade alternativt sparkade med oss stenen till nästa ruta, tvåans, treans… och hoppade fram och tillbaka. Missade man kastet/sparken så att stenen hamnade på någon linje eller utanför så var det den andres tur.
Tändstickor
När det regnat så det rann vatten i rännstenen så kappkörde vi med tändstickor. Inte heller den någon originell lek direkt. Lite av vad alla barn i städen lekte med på den tiden.
Leka affär
Inomhus lekte vi ofta affär. Att stå där och sälja minns jag att jag gillade riktigt bra.
Fotboll
Ja, fotboll spelades såklart även på den tiden. Bara något hundratal meter från huset hade vi en liten plan. Självklart inga målburar, linjer och såna finesser. Ett par stenar användes som målstolpar. Men någon egen fotboll ägde jag aldrig, så något eget bollkickade blev det aldrig tal om.
Händelser
Men precis som livet på äldre dar, så minns jag annars mest från när något för mig stort hade hänt.
Först den riktigt stora händelsen – fick en lillebror!
Detta när jag fick en lillebror, är både det första som största minnet jag har från min barndom. Kan än i dag se framför mig när han ligger där i sängen. Men som verkligheten är mest så är det otrevliga nyheter som etsat sig fast…
Lite om namn … Min bror döptes till Lars-Åke, men det fick han nog bara heta hos vår mor och far. Åke kapades bort och det blev Lars, men för mig har brorsan alltid varit Lasse. Kärt bara har många namn heter det. När vi som barn bodde i Gröndal kallades jag Stickan, det gängse i Stockholm när man var döpt Stig. Lars blev dock inte till Lasse i kompiskretsen, utan han blev Lättis. Det smeknamnet fick han eftersom han var rätt liten.
Här de två bilder jag har av oss två tillsammans, från barndomen. Polyfotot är från tiden på Gröndal, medan den andra bilden är tagen i Sunnemo. Men om Sunnemo längre ner …
Mamma Lilly
Pappa Evert
Pojken drunknade nedanför vårt hus
Tänker på när dom berättade för min om pojken kört ner i Trekanten med sin bob och drunknat, alldeles nedanför där jag bodde. En kille skjuten Och när dom berättade att en pojke blivit skjuten vid något gängbråk. Ett ungdomsgäng från Gröndal hade visst drabbat samman med ett gäng från Aspudden. Själv såg jag dock inte varken gäng eller bråk någon gång. Men vid min ålder var man knappast ute när sånt hände. Så även förr var det bråk, men inte som nu mellan invandrare (fanns knappt då) och svenska ungdomar, utan mer revirbråk. Inte helt ovanligt att killar lite bortifrån blev populära hos hemmatjejerna – och sånt skulle stävjas. Men normalt sett var det annars huvudsakligen utan tillhyggen på den tiden…
Huset ovanför oss brann ner till grunden
Kommer också mycket väl ihåg en stor brand. Ett stort hus en bit ovanför där vi bodde, ”Gipskåken”, brann ner till grunden. Inte minst den där mycket speciella lukten som blev efteråt. Den bet sig verkligen fast i mina sinnen.
I andra världskrigets spår
Andra världskriget rådde ute i världen, men inget som en liten kille som jag hade en aning om. Men jag minns att vi en tid hade total mörkläggning. Masonitskivor för fönstren och alla ljus ute var släckta, så vi fick göra våra promenader med hjälp av en ficklampa. Det där visar att de ledande här i landet under någon period måste ha ansett att det funnits risk för anfall och Stockholm var sannolikt huvudmålet vid ett eventuellt sådant.
Min mor hämtad med ambulans
Ytterligare en obehaglig händelse som bet sig fast ordentligt i ett litet barn. Det var när dom kom med en ambulans och bar ut min mor. Ingen sa något om vad som hänt, inte ens senare. Har efter det alltid tyckt att det varit otäckt med ambulanser. Se och höra dom efter vägen har man såklart fått vänja sig med och är inget problem, men så fort dom stannar till och hämtar någon på bår. Men det är kanske en helt normal känsla som flertalet upplever…
Fiskarna i den där vaken…
En annan sak, en liten udda detalj som jag minns att jag funderade över, var att det alltid bildades en vak i strandkanten av Trekanten åt Liljeholms-hållet, där det samlades alldeles gröttjockt med vit fisk, sannolikt mört och/eller löjor. Fick aldrig reda på vad som var orsaken. Sannolikt var det nog syrebrist i sjön, men det kunde även varit att där utmynnade något avlopp som gick ut i sjön just där, där det fanns en del matnyttigt för fiskarna. Knappast någon udda företeelse på den tiden…
Miljön
När jag kommer att tänka på detta med avfall så minns jag mycket väl hur det i Liljeholmsviken flöt omkring människoskit, kondomer och annat. Till och som litet barn på den tiden tyckte jag det såg läbbigt ut. Avloppen måste, åtminstone till stor del, ha fått gå rakt ut utan minsta form av rening. Där jumpade ofta barn på isblocken vintertid… Brukar därför ibland tänka på hur mycket positivt som hänt på det området sedan dess. Nu finns självklart inga skitkorvar och kondomer som flyter varken där eller i någon annan del av Mälaren. Det har t o m påståtts att Mälaren är så ren numera att det inte ska vara någon fara ens att dricka vattnet i Mälaren mitt inne i Stockholm. Vet dock inte om detta är med sanningen överensstämmande?
Lära cykla på pappas cykel
Har också tänkt på ibland när min far försökte lära mig cykla. Där tog han på sig en övermäktig uppgift. Jag hade självklart ingen egen cykel utan jag skulle sticka in ena benet under ramen på hans herrcykel. Som sagt, då hade varken jag eller min far det speciellt lätt. Han gav upp, så jag fick lära mig cyklandet långt senare i min ungdom. Då på en gammal damcykel – en klar fördel…
Skolan – Blommensberg
Gick första och andra klass i Blommensbergs skola (se bilder) Vår skolsal var belägen i en av de två mindre byggnaderna till höger. 
Här en klassbild från Blommensberg 1946, klass 1. Själv syns jag längst ner till höger.
Har senare i livet varit en hel del till Stockholm, huvudsakligen resor i tjänsten. En gång när jag för ett tiotal år sedan skulle till Nutek i Årsta och övernattade i Midsommarkransen, tog jag en promenad till Blommensbergs skola. Då hade skolan lagts ner och byggts om till seminarium. Det berättade en vänlig dam som öppnade och släppte in mig för ett besök.
Till barnhem
Tiden på Nybodahemmet
Ja, både min bror och jag hamnade på barnhem samtidigt. Jag var då i nioårsåldern, så han var alltså fem år gammal då. Att vi hamnade där berodde inte på oss två. Vad exakt vet jag dock inte, eftersom ingen talade om något för oss. Vet att det blev skilsmässa – men har ingen aning om varför varken vår mor eller far fick (kunde?) ta hand om oss? Har heller ingen aning om varför jag kom till Nybodahemmet – medan min bror hamnade på ett barnhem i Nacka? Mycket vad gäller barn och omsorg var alltså mycket sämre på den tiden. När det talas om barnhem, så har barnhem en väldigt dålig klang. Säkert med all rätt. Säkert fanns det många barn råkat illa ut och fick det jättejobbigt på olika barnhem. Men som tur var, var Nybodahemmet något helt annat, åtminstone den avdelning jag var på. Skillnaden var säkert i mångt och mycket avhängigt av vilken anledning man blivit placerad på barnhemmet. Där dom samlade ihop ”smågangsters” var säker risken betydligt större att det skulle uppstå komplikationer. Som sagt, jag har enbart goda minnen från min tid där. Vi barn lekte och hade kul och personal var snälla mot oss. Inte heller maten har jag något dåligt minne av – men det må sägas att jag var förvisso inte bortskämd direkt. Minns att vi fick en sked levertran varje dag. Till och med den gick ner utan större besvär, men alla andra barn grinade illa – så det fick väl även jag lov att göra. Barn ville väl vara som de andra barn även förr i tiden…
Önskelistan…
Jo, en för mig negativ händelse kom att ett bra tag sitta kvar djupt i själen. Vi satt där församlade alla barnen och personalen sa att vi skulle skriva varsin önskelista. Jag hade ingen aning om vad det var fråga om. Trodde att vi skulle skriva ner vad vi skulle vilja ha när vi blev stora, så jag skrev att jag ville ha bil, buss, flygplan och något mer liknande. Sedan blev det jul och julklappsutdelning. Något som jag aldrig hade varit med om… De andra barnen hade önskat olika spel och annat. Jag fick min leksaksbil, leksaksbuss, leksaksflygplan… Då förstod jag såklart vad den där önskelistan var och det kändes riktigt jobbigt. Hade jag bara visst… då hade jag skrivit upp helt andra saker.
Pojken på Nybodahemmet som råkade riktigt illa ut
När jag var där var det en pojke som klättrat runt staketet vid en viadukt över där tåget kom, innan det åkte över Årsta-bron. Han hade då kommit för nära ledningarna och blev mycket brännskadad. Vet att personalen sedan ofta berättade för oss hur duktig pojken var på sjukhuset. Hur det slutade för honom vet jag inte.
Bland kommentarerna nedan finns en diskussion mellan mig och George Sjöberg, eller ”Joije” hans rätt självklara smeknamn. Han är numera boende i Grevie på Bjäre-halvön i nordvästra Skåne. Georg gav senare ut en biografi om sin uppväxt ”Ett liv” och ett kapitel den boken omfattar just vår diskussion längre ner på den här sidan. Känns mycket intressant. I samband med att Georg gav ut sin bok, skickade han mig ett signerat exemplar. Mottag det tacksamt och måste få sagt att ”Ett liv” verkligen är läsvärd! Här en bild av omslaget plus en av de länkar jag fann om Georgs bok:
http://hd.se/bastad/2011/06/07/forfattardebutanten-fran-grevie/?images=all
Barnens ö
Bland dom positiva minnena därifrån var när vi fick åka till Barnen ö en sommar. Jag minns väl hur jag och några killar till gick vilse när vi drog iväg ut i skogen där. Säkert olovandes… Men tillbaka kom vi till slut på något sätt.
Till Värmland
Med adresslapp på bröstet …
Den här biten tillhör säkert den jobbigaste i min barndom. Hur dom en dag sätter en adresslapp på mig och sätter mig på ett tåg till Värmland, närmare bestämt Munkfors, f v b till familjen Nyborg, Södra Väsby i Sunnemo. Kommer mycket väl ihåg att det kändes frustrerande att inte få vara kvar, utan bara bli skickad iväg … 😦
Min bror Lasse …
Även min bror skickades iväg till Värmland vid ungefär samma tidpunkt. För mig var det på försommaren det år jag skulle 10 år, när brorsan alltså var sex. Vi kom till samma kommun, Sunnemo (Sunnemo var egen kommun på den tiden), men till olika hem, ca 7 km från varandra. Jag hamnade hos familjen Nyborg i Södra Väsby och Lasse hos familjen Harald Johansson, Berg i Gräs. Efter något år, när jag lärt mig cykla kunde jag besöka honom lite oftare. Men bara detta med att sära två bröder kändes då och känns fortfarande, för mig riktigt illa.
Stickan och blev till Petsa …
Som värmlänning blev jag inte längre Stickan. Som enda Pettersson i kommunen på den tiden, fick smeknamnet Petsa, synonymt med Olsson – Orsa, Persson – Persa, o s v. Lasse hade kvar sitt Lars/Lasse tills han blev lite äldre och blev Lill-Petsa (Petsa den yngre), som sedan efter flytten till Munkfors blev Petsa. Fr o m nu finns det alltså två Petsa och vem som åsyftas är såklart avhängigt om den som talar om Petsa befinner sig i Munkfors- eller Hagfors trakten … 😉
Uppväxten i Värmland
Jag kom dit som s k sommarbarn, men blev snart fosterbarn. Dom hade säkert planerat så redan från början. Mina fosterföräldrar ja. Jag blev aldrig illa behandlad, men visst var det en svår omställning… Dom hade en för den tiden rätt stor lantgård med häst och epa-traktor, drygt tiotalet kor, grisar och höns. Dom jobbade hårt både dom själva och deras söner. Hela deras liv gick enbart ut på arbete. Förutom allt arbete på jordbruket och en del skogsarbete så var dom mycket upptagna med en mängd uppdrag inom Socialdemokratiska Arbetarkommunen, Konsumföreningen, Folkets Hus förening, Gille … I arbetarrörelsen ingick en mängd föreningar på den tiden. Så självklart kom det att ingå en hel del jobbande för mig också. Fick en liten slant varje vecka för gräsmatteklippning och arbete på jordbruket som jag utförde. Allt skulle sparas – sparandet var ett signum där. Så slantarna jag ”fick” noterades i en litet häfte. Vet inte hur mycket det blev och det var väl heller inte helt intressant för mig. Fick ändå aldrig något att handla för. Det fanns en affär några km bort, men den var jag aldrig in i. Huset där jag växte upp låg mycket vackert vid Lidsjön (se bild nedan från den tiden). Just detta med vackert läge, var väl ingenting man tänkte värst mycket som barn, sånt värderar man mer som vuxen.
- Sunnemo S:a Väsby Lidsjön 50-talet
Sunnemo S:a Väsby Lidsjön 50-talet Samtidigt som jag kom till Nyborgs, kom även Weijne Strömberg, en pojke från Karlskoga, dit. Vi lekte ihop och jag blev mycket fäst vid honom. Tyvärr, för min del, tog hans pappa honom tillbaka efter ett par år. Glömmer såklart aldrig hur mycket jag grät när jag var med Weijne ner till bussen och vi skiljdes åt … Här nedan en bild på Weijne och mig. Bildens kvalitet är som den är, men vad gör sånt. Vår klädsel den då gängse med golfbyxor. Den avviker lite från dagens mode … 
Weijne och jag hemma i Väsby
Ett stort plus var såklart att jag kunde ge mig ut på gäddfiske tidiga mornar. Fick nästan alltid någon eller några gäddor. Kul att ta hem och väga. Vikten hos de lite större låga runt ett par-tre kilo. När jag kom hem med fisken så måste jag ju äta den också. Har du dragit hem fisk så … 😉 Gjorde såklart så också, men gädda tillagad av ”icke-kockar”, blir knappast till någon smaksensation. 😦
Blev ”affärsman”
När jag blivit ett par år äldre så började jag ta först ta hem jultidningar, från Åhlen & Åkerlund tror jag det var, och sälja i trakten. Dela tjänade jag lite, men inte minst tyckte jag det var kul att åka runt och gå in till folk och sälja. Mitt barndoms leka affär blev lite av verklighet. Försökte ett tag utöka min försäljning genom att från Strålin & Persson ta hem julbonader och annat för julen och åka runt och sälja. Dom allra flesta köpte alltid något av mig -men sannolikt mest av ren sentimentalitet? Du vet, i gamla jordbrukarhem så hade dom säkert gamla sådana liggande sedan massor av år tillbaka och tyckte säkert att dom duger väl så bra i år också. Och säkert fanns det dessutom en hel del nostalgi kvar i deras gamla julpynt…
Skolan
Vad gäller skolan, så blev det självklart nytt igen. Jag började fjärde klass när jag kom dit. Skoltypen var någon form av B-skola, där klass 3-6 var i samma klassrum. Klass 3-4 hade samma läroplan och detsamma gällde klass 5-6. När klass 3 och 4 t ex hade räkning (så hette det då), så kunde klass 5 och 6 kanske ha historia eller geografi. Den där blandningen av två olika lektioner i samma klassrum var inga problem i sig, åtminstone
inte för mig. 
Klass 4 Lid skola 1951, klassfoto klass 3 – 6.
Stående allra längst bak till höger, vår lärare Sven Engvall. Sedan … Stående från vänster: Lennart Mattsson, Gunnar (på Bäcken) Danielsson, Lars (i Kärr) Nilsson,Bernt (på Granfall) Johansson, Bo (i Grethag) Mithander, Sture (ve Nitter) Persson, Sigge Skoglund, Åke (i Kalvhagen) Karlsson, Weijne Strömberg (Fr. Karlskoga,min dåvarande fosterbror), Stig ( i Väsby) Eriksson, Hans (i Björngården) Ohlsson, Bengt (på Tjärn) Eriksson, Lars-Erik (på Lisbroa) Olsson, Hans (i Kalvhagen) Köhler, Jags själv Stig (Petsa) Pettersson.
Sittande från vänster: Nisse (vid Kalven) Johansson, Inge (i Nore) Olsson, Gun-Britt (i Snår) Nilsson, Maj-Britt (i Duvenäs) Persson, Gunvor (i Nore) Bäckman, Inga-Britt (i Nore) Bäckman, Gun-Britt (Undel) Gustavsson, Birgitta (på Tjärn) Eriksson, Elis (på Lyckbacken) Nordlund, Sture (i Björngården) Persson, Bo (på Bäcken) Beckman
Tyvärr lever inte vi alla idag. Vet att Bernt på Granfall gick bort tidigt, så även Weijne och Inge i Nore. Idag har dessutom Nisse i Kalven, Gunvor och Sigge Skoglund gått bort. Kanske än fler av oss? Vi hamnade i olika landsändar och jag har ingen koll. En av de som som jag inte hört något om sedan barndomen är Sigge Skoglund. En i matematik begåvad fin kille som det blev tyst om. Fick dock nyligen reda på av Lars i Kärr, att han blev lärare och hamnade i Stockholm och gick bort i 50-årsåldern.
Klass 6 Lid skola, alltså en samling 12-åringar.
Över raden från vänster: Först allra längst bak, Skolköksföreståndaren Florence Lindegren och vår lärare Sven Engvall. De två som ser lite äldre ut … Sedan stående. bakre raden från vänster: Bo (i Kärr) Eriksson, Lars (i Kärr) Nilsson, Sture (ve Nitter) Persson, Inge (i Nore) Olsson, Nils (vid Kalven) Johansson, Bo (på Bäcken) Beckman, Elis (på Lyckbacken) Nordlund, Sten (på Viljan) Andersson, Jag själv – Stig (Petsa) Pettersson, Kjell (på Bäckhea) Jansson, Kjell (i Lid) Karlsson, Lennart Mattsson.
Nedre raden från vänster: Gun (på Bäcken) Beckman, Gun-Britt (i Snår) Nilsson, Margareta Wessby, Birgitta (på Kärn) Eriksson, Gun-Britt (Undel) Gustafsson, Gunvor (i Nore) Bäckman, Maj-Britt (i Duvenäs) Persson, Doris Karlsson, Gunilla (på Viljan) Andersson, Mona (på Täppan) Andersson.
Som tur var hade jag lätt för mig i skolan. Klarade mig bra trots att jag aldrig läste en läxa. Blev aldrig mobbad, men visst fick jag en hel del gliringar över min av naturliga skäl dåliga värmländska. Att byta ut min naturliga stockholmsdialekt snabbt var inte helt lätt. Det jag hade lätt för i skolan var i första hand ”matte”, men även historia, geografi och sånt intresserade mig en hel del. Men jag var, och har väl aldrig varit, något språkgeni direkt… Just det hade väl annars suttit fint när jag snabbt behövde byta dialekt.
Blev omkörd av skolbilen
Måste få sagt att jag hade lite osis med avståndet till skolan. Jag hade 2,5 km och det krävdes 3 km för att få åka med skolbilen… Och första året kunde jag inte åka cykel heller, så jag fick gå till skolan varje dag. Att gå dessa kilometer gick väl bra i sig – men att varje morgon bli omåkt av taxin med de andra barnen som bodde lite längre bort. Han stannade inte en enda gång och tog upp mig, även om det råkade finnas plats i bilen. Sånt kändes faktiskt lite tungt.
Matbespisning – en höjdare!
Något riktigt positivt med skolan var den goda maten vi fick på barnbespisningen. Ja, inte första året, för då var det ryggsäck med matsäck (smörgåsar och mjölk) som gällde. Men från 4:e klass fick vi barnbespisning på skolan och som jag tyckte jättegod mat. Det absoluta favoriten var torsk med vitsås och potatis. Det var något riktigt häftigt! Det var inget fel på maten hemma heller, men det blir ju i stort sett detsamma i ett jordbrukarhem. Frukosten var exakt densamma varje dag. Havregrynsgröt – som jag inte tog alltför stora portioner av, hur många barn gör det? Men det fanns alltid ett smörgåspålägg utöver mesosten, som jag tror bara fanns hos oss? Finhackad uppstekt potatis på smörgåsarna. Det tyckte jag riktigt bra om, så det blev som sagt inte alltför mycket gröt utan mer hembakad brödkaka med stekt potatis på.
Nallade mat…
Trots att vi hade en hel del höns fick vi aldrig äta äggen som dom var. Nej, dom såldes eller användes vid tillagning av pannkakor och annat. Vi var två ”sommarbarn” – det hette så till att börja med – sedan blev det fosterbarn. Vi tyckte stekt ägg var jättegott, så ibland när vi var ensamma hemma så stekte vi ägg i smyg. Vi var noga med att vädra efteråt… Jag tror inte dom sagt något om dom kommit på oss, men vi visste inte… Kanske visste dom till och med på att vi åt ägg när dom var borta, men nämnde aldrig något? Vi var lite oärliga även när det gällde en annan ”matsak”. I källaren fanns jättegott hermetiskt inkokat kött i konservburkar. Dom skulle sparas – som nästan allt annat… Sparsamheten där hade helt klart gått över gränsen till snålhet. Minns att don en gång fick en chokladask. Den skulle stå på ett bord i finrummet tills dom skulle få främmande. Den stod där så länge innan den blev uppäten att det blev larver i den, så dom fick kasta den. Sparsamhet, åtminstone överdriven sådan, är inte alltid en dygd… Men åter till konservburkarna. Det hände ibland att gummiringen lossnade och då gick det inte att spara köttet längre, så då var det fritt fram att börja äta av innehållet. Det var här vi var lite oärliga – vi gick vid tillfällen ner i källaren och lossade någon gummiring. Sedan kunde vi då och då lätta på locket och ta små bitar i taget… Som sagt, en nära nog extrem sparsamhet var en dygd. Denna sparsamhet drevs till det yttersta av min fostermor och var säkert ett arv från hennes barndom. Denna sparsamhet drabbade hela familjen – så det var inte så att enbart jag blev drabbad. Men, som jag sagt tidigare, blev aldrig illa behandlad och har genom hela mitt liv haft enbart goda relationen med Sven och KG. Vi har har haft mycket trevligt tillsammans och Sven, en hejare på bilar, har hjälpt mig åtskilliga gånger genom livet, när jag och SBP inte varit överens. Det känns faktiskt rätt skönt att jag på äldre dag fått ge tillbaka lite som support när hemelektroniken strulat.
Tonåren
Läsa för prästen och konfirmation – och blivit ”stor” …
Dåtida gängse skolgång, folkskolan, var 7-årig. Under sista året ingick dessutom att läsa för prästen och sedan var det konfirmation. Inte för att jag var troende direkt, utan det var bara så i bygden att alla skulle läsa för prästen och konfirmera sig. Efter det kunde man betrakta sig som vuxen och kunde gå ut på kvällarna och träffa tjejer – eller ”jänter” som det heter hemmavid. Men, för att få gå ut på helgdagskvällarna och träffa roa sig, så måste jag nu arbeta på dagarna. Minns väl uttrycket, ska du vara stor på kvällen, så måste jag vara stor på dagarna också. Svårt att säga emot den logiken. Men ärligt talat var det knappast värst mycket som jag sa emot. Med så mycket i bagaget är risken stor att självförtroendet hamnar på en mycket låg nivå. Något som säkert in på det stora flertalet barn som inte fått växa upp med sina genetiska föräldrar, utan blivit förpassade till barnhem och fosterhem.
Nedan konfirmationskortet:
Bakre redan från vänster: Inge (i Nore) Olsson, Lars (i Kärr) Nilsson, Kjell Karlsson, Bernt Johansson, Göran Harwing, Stig Dahlman, Björn Ovefjord, Matz Berneling, Sigge Sundqvist.
Mellersta raden: Bo Beckman, Jag själv Stig (Petsa) Pettersson, Lars ( i Hôttsätra. sedemera Buss-Lars) Karlsson, Seija Maksimainen, Gunvor (i Nore) Bäckman, Egon (i Prästgården) Eriksson, Lennart Mattsson.
Främre raden: Doris Jansson (född Karlsson), Hillevi Nilsson, Anita Lind, Barbro Borgenhard, Gotthard Harwing, Lena Bergman, Maj-Britt Persson, Margareta Nilsson, Gun Westlund. …
Och här vid vårt 50-årsjubileum …
Stående: Stig (Petsa) Pettersson, Bernt Johansson, Bo (på Bäcken) Beckman, Göran Harwing-Krååk, Kjell Karlsson, Maj-Britt (i Duvenäs) Persson, Thomas Dreves (prästen), Matz Berneling, Barbro Borgenhard, Björn Ovefjord, Bror (när Jansa) Jansson, Lars (i Hôttsättra sedemena Buss-Lars) Karlsson, Sigge Sundqvist, Lars (i Kärr) Nilsson, Stig Dahlman, Egon (i Prästgården) Eriksson.
Sittande: Anita Björk, Doris Karlsson, Seija Karlsson (f.d. Maksimainen), Lena Johansson (f.d. Bergman, Gun Westlund.
Alla vi som konfirmerades lever inte idag. Inge (I Nore) Olsson har jag för mig gick bort innan han ens fyllt de trettio, sedan har Gunvor Bäckman gått bort.. Av oss som var med på jubileet, vet jag att Bror när Jansa och Egon i Prästgårn och Doris har gått bort sedan dess. Antar och hoppas att övriga är vid liv och vid så god hälsa som möjligt. Vi är ju inga ungdomar längre utan livet kan förändras oerhört snabbt, och när livet förändras i vår ålder, så är det tyvärr som regel inte i positiv riktning 😦
Jag var inte ensamt fosterbarn där
Andra fosterbarn ja… Jo samtidigt med när jag kom till fosterhemmet kom också en annan pojke, Weijne Strömberg från Karlskoga, som var ett par år äldre än mig. Vi trivdes jättebra tillsammans, så det kändes lite som ännu en chock för mig när hans far efter ett par år ville ha hem honom till sig igen. Minns att jag följde honom till bussen och grät våldsamt när han åkte. Men nästa år kom ett annat fosterbarn, Rolf Pettersson – även han från Karlskoga. Här en bild på Rolf – när han tuffat till sig ordentligt … 
Han var ett fem år yngre än mig. Det var aldrig några problem oss emellan, men han var så pass mycket yngre att vi inte lekte så mycket tillsammans, så på så vis blev det aldrig som med Weijne. Fem år i barndomen är mycket, men inte när man fyllt de sjuttio.
Åter till konfirmationen…
Men tillbaka till konfirmationen. Även här hände det en sak som skulle stuka till mitt redan då stukade självförtroende. Alla de övriga pojkarna som läst för prästen hade vid konfirmationen fått fina enkelknäppta mörkblåa kostymer. Jag fick den billigaste min fostermor kunde finna upp. En svart dubbelknäppt, som jag tyckte vad riktigt ful faktiskt. Sånt kändes! Man hur det var så hade jag, kostymen till trots, inte svårt direkt att träffa både den ena och den andra av det andra könet – så självförtroendet började växa till sig – åtminstone till en del.
Beslut från ovan – jag skulle läsa vidare
Sedan kom dom på att jag borde läsa vidare. Har för mig att det var någon översyningsman från socialen som låg bakom det beslutet. Jag hade högsta avgångsbetyg i matte och bra betyg i övrigt också, och sånt vägde väl tungt. Jag skulle börja på en realskola och ta realen hade dom bestämt. Det gick bra de första två åren – bortsett då från tyskan. Hade fortfarande svårt att läsa hemma som jag självklart borde ha gjort.
Men annat blev intressantare…
Bästa kompisen hade börjat arbeta och tjäna pengar och vi började gå ut och roa oss och det var ju kul.. Problemet för mig blev alltmer att han tjänade pengar – men inte jag. Jag hade inga. Det gick så långt att jag skoltrött en dag bara sa att nu åker jag inte till skolan mer. Jag slutade tvärt – utan att först ha skaffat mig något jobb. L Efteråt inser jag ju att just detta självklart var ett utomordentligt dumt beslut. Jag var då tvungen att ta det första bästa jobb som jag kunde få.
Jobb – som springschas…
Jag blev springschas på ortens stora affär. Körde hem matpaket med en paketcykel och jobbade däremellan en stor del av tiden på lagret och plockade fram i hyllorna. Lagerchefen, som jag jobbade ihop med om dagarna, var utomordentligt trevlig och snäll. Han bodde i anslutning till affären och utanför lekte hans lilla pojke. En pojke sedermera blev vårt lands kanske mest populära artist under årtionden, Christer Sjögren. Pappan sa alltid att pojken alltid varit precis lika vardaglig och trevlig trots sina enorma framgångar. Han blev som sin far. Äpplet faller inte långt från trädet, heter det.
Handelsskola
Sedan fick jag frågan om jag ville börja på en handelsskola i Ljungskile till nästkommande höst, d v s när jag fyllt 18 år. Lät riktigt intressant att få komma bort, så jag svarade ja på direkten. Tyvärr för min del, fick min fostermor reda på att det skulle startas en handelslinje på en skola inom kommunen där jag bodde – och då ändrades tyvärr planerna och jag fick börja där. Inte lika kul, men jag såg faktiskt fram emot att gå kommunens handelsskola. Skoltröttheten hade som tur var lagt sig efter nära ett år utan skolgång. Nu var skolan så intressant – att jag började läsa läxor till och med! Det gick riktigt bra för mig och jag var som regel den som hade högsta betygen vid skrivningarna. Motoriken i händerna var inte lika bra, så när det gällde maskinskrivning var jag nog en av dom som hade lägsta takten. Men jag fick väl trösta mig med att jag fick AB, d v s näst högst betyg, i maskinskrivningens teoretiska del, systemkännedom. Vad jag nu hade för nytta av just det… 🙂
Första ”riktiga” jobbet
Jobbade ca ett år på ett lönekontor för skogsarbetarlöner. Att dagarna i ända sitta och knappa in siffror i en stor ordentligt rasslande Burroughs-maskin var nog trots allt lite för monotont för att kännas helt intressant. Dessutom började jag bli förälskad i en tjej och det underlättade knappast koncentrationen. Det gick, men visst gjorde jag mina feltryckningar då och då… 😦 Det som var intressant på det jobbet var lunchrasterna. Då satt vi i stort sett alltid och spelade bridge. Jag och de flesta andra spelade enligt Culbertsson, men någon var, som jag tyckte, lite mer avancerad och spelade efter annat spelsystem, Efos. Var kvar där tills jag skulle in i lumpen.
Mönstring
Alltså detta med militärtjänstgöring. Men först skulle man göra en s k ”mönstring”, d v s ställa upp på ett muntligt och skriftligt prov. Gjorde provet och blev tillfrågad om jag kände för underbefälsutbildning. Men någon sådan var jag inte intresserad av. Kanske var det inte enbart detta med att jag inte var intresserad? Andra hade tipsat mig om att det var något som man skulle akta sig för. Fortfarande var självförtroendet lite halvtaskigt. Lägg sedan till detta med att jag bodde i ett brukssamhälle, alltså en miljö där man helst inte sticka ut från mängden. Det var lite detsamma som att ”tro att man var nåt”. Brukssamhället var, och är nog än idag, starka fästen för Jante-lagen. 😦
Militärtjänstgöringen ”Lumpen” T2 i Skövde blev det regemente där jag placerades. T som Trängregementen = underhållstrupper såsom signalstyrkor, sjukvård och koktross. Själv hamnade jag på en signalpluton. Trivdes mindre bra. 😦 Såg samtidigt hur vissa som misskötte sig, såsom att komma lite för sent till uppställning – och då t ex knäppande sista knapparna på uniformen, o d.
Dessa av mina lumparkompisar hamnade på målpluton, som det hette, och verkade mycket belåtna med sin degradering. Sagt och gjort, jag hade lärt mig hur jag kunde få en behaglig ”resa” så jag gjorde likaledes. Hamnade på målplutonen, där mycket gick ut på att i ett snickeri, med t ex schablonmålning och uppsättning skyltar o d.
Här syns jag som tredje från höger i mittenraden.
Jack Gredander Bengtsfors, Kjell-Åke Larsson, Strand, Karlstad (men härstammande från Västanberg, Ekshärad – och en RIKTIG SPJUVER ;-), Arnold Josefsson Säffle, Bo Waldenström Dalskog och jag själv, Stig Pettersson.
Eftersom man ansågs vara vuxen efter denna utbildning, sätter jag punkt för min uppväxt här.
Här ett viktigt tillägg:
Hade såklart som alla andra, en hel del kompisar. Hade inte tänkt nämna något om den biten, men här bl.a ett par bilder på mina mesta och bästa kompisar, Kjell Karlsson och Elis, på Lyckbacken, Nordlund, bara måste jag lägga in. Vi hade ju så mycket kul tillsammans 😉
Jag, Elis o Kjell i Leksand Midsommar 1956
… och så min egentagna bild på supervige Elis, när han slår knut på sig själv hemma i hallen.
Tyvärr finns inte osedvanligt mysiga Elis med bland oss längre …
Ja, även Kjell Lid var med oss en del och även han poserade gärna uppe i hallen.
Och på tal om Kjell, glömmer jag aldrig när Kjell och jag skulle träffa kvinns uppe i Ambjörby. Det var dagen efter en fest i Ekebo Folkets Hus. Kjell körde sin ”VW-bubbla” och mindes så väl att det skulle vara en ”dyngsta” på höger sida vägen. Väl där uppe verkade det vara en dyngsta snart sagt vid varje hus. 😉
Här en bild av Bo Unger och mig hemma i Väsby.
Första bilden på mig själv
Runda hörnan 
Hej
Jag hoppas att jag kan få lite info från Dig vad gäller Nybodahemmet.
Jag tror att jag också varit på detta barnhem. Har börjat släktforskat.
Jag lämnade barnhemmet 1961. När var Ni där?
Mvh Pia
Hej Pia!
Jag minns inte exakt, men jag måste ha kommit till Nybodahemmet sommaren 1949, sannolikt direkt efter det jag gått ut 2:ra klass på Blommensbergs skola. Var sedan kvar där till början på juni 1950.
Tyvärr har jag inte så mycket mer att berätta för dig om min tid på Nybodahemmet, utöver det jag sksrivit här i bloggen. Jo, jag minns att jag bodde i byggnaden längst bort, från ”ingången” sett – men det tillhör väl knappast något av det du var mest intresserad av att veta… 😉
Dels var det några år sedan 🙂 och dessutom har jag en känsla av att jag minns mindre av min barndom än många andra barn, p g a den uppväxt jag hade…
Vänliga hälsningar
/Stig
Hej Stig!
Jag läste din intressanta berättelse om uppväxten på Nybodahemmet och på fosterhem i Värmland. Själv är jag sjuttiotre, född i Bromma men bodde på Kungsholmen till nio års ålder. Då blev jag i likhet med dig hämtad en dag 1944 till Nyboda utan att veta annat än att min mamma var klen och inte orkade ha mig hemma. Sen följde skolgång i Midsommarkransen som nybodagli med vad dit hör, rymning in till stan, och småningom utskrivning till tre olika fosterhem, de sista två på gårdar i Småland där livet förflöt väldigt likt din beskrivning i Värmland.
Trots allt måste jag som du säga att jag hade det bra på Nyboda. Maten smakade bra, man var hel och ren, fröknarna läste saga för oss grabbar när vi satt hopträngda i sängarna på sovrummen som hette Blyger, Klocker och Trötter. Föreståndarinnan hette Brita Sjöman och hon höll koll på mig nere i Småland, bytte fosterhem när dom inte var snälla och såg t o m till att jag fick studera vidare när jag kommit hem till Stockholm igen.
Så det har gått bra för mig i livet, liksom för dig, och jag tänker ofta att barnavården nog stod på en högre nivå på den tiden än idag. Mer tid ägnades åt varje unge, vi blev mätta, vägda och bedömda av psykologer och läkare, fick våra I.K. uträknade och personligheter utredda. Att det sedan blev hårdare ute på fosterhemmen hängde väl ihop med att man på den tiden mest var eftersökt som arbetskraft på gårdarna, trots att man var en skolgrabb på tio år och saknade erfarenhet och i mitt fall intresse för lantarbete.
Självklart har det gått sämre för andra barn, det kan jag förstå av betättelser från andra som vistats på hem i Göteborg och andra ställen.
Vad gör vi av våra minnen och tankar från uppväxten? Du skriver en blogg, det är bra, själv har jag skrivit självupplevda dikter om allt som format och gjort intryck på mig. Hoppas det ska räcka till en självbiografi!
Vill du höra av dig så vore det kul!
Hälsningar
Jojje från Kungsholmen och Småland (identiteten är för alltid splittrad)
Hej Jojje!
Jag märker att vår uppväxt varit rätt likartad, med Nybodaahemmet, skola i Midsommarkransen och sedan transport till fosterhem. Ja, det hette att man var sommarbarn först första året. Vill gärna kalla resan till Värmland för transport, för att jag upplevde den så. Minns att jag var mycket starkt emot att skickas iväg – men vad hjälpte det…
För min del har både intagningen till Nybodahemmet och flytten till Värmland känts mycket konstig. Vet att min mor var ute med någon annan gubbe (ja, i min dåvarande ålder upplevde jag honom som gubbe, men han behöver väl inte ha varit lastgammal direkt…). Vet att det blev skilsmässa. Det har jag fått reda på senare. Men jag har ingen aning om varför varken min far eller min mor kunde ta hand om oss två barn. Känns lite underligt det hela.
När jag sedan gått ur folkskolan kom dom med förslag från Stockholm, att jag skulle gå en handelsskola. Så blev det. Sedan skulle jag in på kontor. Det ansågs ju fint på den tiden – även om man tjänade ca hälften mot vad dom tjänade ute i produktionen… Började efter något år att läsa på en aftonskola. Efter läsning fyra kvällar i veckan i fem år, plus läxor och skrivningar, blev det en ingenjörsexamen. Det var bra för mig, även om jag inte kände mig som någon tekniskt lagd yngling direkt. Men jag hade lite lättare att jobba när jag fick fundera lite när jag arbetade, så ett forskningslaboratorium passade mig bra.
När jag började skriva bloggen, så var det inte direkt för att jag skulle ”skriva av mig” barndomsupplevelser. Kände nog mer att jag först borde starta med en presentation av mig själv. En sådan presentation, skulle väl samtidigt kanske bli lite av förklaring till varför jag nu är som jag är, och skriver som jag gör. Även om jag inte känner mig udda på något vis, så är vi ju alla lite olika individer och här känner jag mig rätt övertygad om att barndomsåren väger tungt här – även om dessa år är en, relativt sett, kort tid av ens liv.
Blev riktigt imponerad av dig Jojje, att du visste att vad föreståndarinnan hette! Kul också att du nämnde om rummen med namn efter dvärgarna, Toker Trötter, Glader… Jag har ett minne av att jag som ung var välkänd med dvärgarna i Snövit – med att rummen hade deras namn, det var helt borta ur mitt huvud. Som jag nog nämnt i bloggen, så är minnet från min ungdom mycket begränsad. Men det kan mycket väl vara så att den delen av min hjärna där sånt lagras, är lite underdimensionerad… 😉
Utöver det jag skrev om i bloggen, så minns jag väl att vi lekte i ett rum där vi byggde gångar av rätt stora träklossar, när vi inte var ute och lekte. Just det där måste jag tyckt vara väldigt roligt, eftersom just det finns kvar, medan i stort sett allt annat är bortblåst.
Intressant att höra att även du har en hel del positivt om Nybodahemmet. Som sagt, man har ju hört såå mycket om tråkigheter i samband med barnhem – och tyvärr är säkert det man hört sant. Men en sak som jag frågat mig många gånger – hur de kunde ta min bror till ett barnhem och mig till ett annat. Och självklart inte minst – hur kunde de sedan placera oss i olika familjer? Frågor vi självklart aldrig får något svar på.
Ha det så bra Jojje!
Vänliga hälsningar
/Stig
Hej igen Stig!
Kul att få svar så snabbt från dig!
Det viktigaste först: Du har många frågor om varför man skickade dig till Nyboda och din bror någon annanstans, varför ni fick komma till skilda fosterhem, hur förhållandena eg. var i hemmet o s v. Du kan få en hel del svar på dom frågorna om du gör som jag gjorde för några år sedan;
ringer till Stadsarkivet i Sthlm och skaffar fram alla journaler och handlingar från barnavårdsnämnden, sociala myndigheter mm. Jag fick själv fram avtalen mellan kommunen och fosterhemmen, inspektionsrapporter därifrån (ganska överdrivna om hur fint och bra allt var), läkarjournaler och t o m en bild på mig själv på berget utanför G 2. Där kan du läsa om vilka bedömningar man gjorde om hemmet och om dig själv, hur det gick för dig i fosterhemmet, i skolan o s v. Jag läste själv med stort intresse och förstod ett och annat bättre, t ex varför dom tog mig ifrån en av gårdarna i Småland. Men också att jag trivdes så bra i ett tidigare hem på Kungsholmen att dom ville adoptera mig, men inte fick för min mor, och då ville dom inte ha mig kvar.
Du kan ringa till Stockholms Stadsarkiv, filialen i Frihamnen Magasin 3, telefon 08-6702970 (några år g:lt), jag fick hjälp av Niklas Lind, han kopierade upp allt som jag ville ha. Bäst är om du besöker arkivet men du kan nog få hjälp per telefon.
Sen till tiden i fosterhemmen. Man är konstigt kluven när det gäller minnesbilder: Jag minns många detaljer, som att jag gick runt i gårdarna (precis som du) och sålde julkort och tidningar från en katalog, att jag kom i slagsmål med Pekka, ett finskt krigsbarn. Vi stred väl om vem som var allra längst ner på rangskalan. Minns också konflikterna, att jag vågade stå upp mot fosterfadern på en gård som inte ville kalla mig Georg (för fint?) utan döpte om mig till ”Olle”, mitt andranamn. Minns också C-skolan med tre klasser i ett och samma rum med socknens klockare som lärare (men han var bra). Och hur hårt dom utnyttjade en 18-årig adoptivdotter och hur ledsen hon var när hon inte fick åka och dansa. Den gården är idag jämnad med marken.
Men det känslomässiga är märkligt tillknutet och avstängt som en hårt omknuten arm eller fot. Jag tror att det bagage jag har haft med mig från den tiden dels har varit en stark social revanschlusta – alltså nånting nyttigt i karriären, men som samtidigt skapat ett onormalt behov av uppmärksamhet och beröm, och dels en stor ensamhetskänsla – jag mot hela världen. Svårt ta emot kärlek, när jag väl fick sådan – och själv kunna ge ut – har det också varit.
Jag tror du kan känna igen en del av detta.
En annan egendomlig sak är att jag sällan tänkte på barndomsupplevelserna de åren jag gjorde karriär och bildade familj. Men ju äldre jag blir dess klarare blir
vikten och betydelsen för den senare utvecklingen. Det är inget som går att stoppa undan och trycka ned, precis.
En kommentar också till våra resp. utbildningar. Jag blev satt på spåret i realskolan av frk Sjöman, som jag minns med stor värme och gärna hade velat tacka som vuxen – jag har sökt överallt men inte funnit spår efter henne. Sen fick jag som du kämpa med aftonskola och senare tog jag handelsstudenten men jobbade hela tiden extra; bar ut tidningar, cyklade skubb, reste käglor på bowlinghall, vaktmästare på sjukhus, telefonmottagare på tidning mm mm. Alla jobben är jag glad för då dom gav mig en extra utbildning – och för första gången en känsla av att ha ett värde. Sen har jag läst vidare på universitet, men aldrig tagit någon formell examen. Jag läser också mycket men har svårt för fiktion och deckare, liksom för Lars Noréns pjäser och sånt. Min kvot av elände fylldes tidigt nog.
Jag hade klara mål i yrkeslivet och trivdes bra att jobba inom industrin. Blev exportsäljare och marknadschef i stora företag och senare VD i några mindre.
De sista 25 åren drev jag konsultverksamhet, senaste med ledarutveckling.
När jag ser idag hur många barn och ungdomar som skickas till och mellan familjehem – upptagningshem för barn tycks inte finnas längre – så undrar jag
ofta hur dom har det, om dom behandlas som familjemedlemmar, och hur det kommer att gå för dom i livet. Många kommer att bli märkta – och kanske inte ha lika lätt som vi hade att slå sig fram på arbetsmarknaden. Men kan dom bara förlåta och gå vidare, så kan det nog gå bra. Fastnar dom i offerrollen kan det bli betydligt tuffare att omvandla svårigheterna till något positivt.
Ha det gott Stickan och hör gärna av dig igen om du kommer på nå´t.
Bästa hälsningar
Jojje från Kungsholmen
P.S. Minns att jag faktiskt träffade en kille på en fest en gång som också hade varit på Nybodahemmet. Vi två stod i timmar och snackade för oss själva.
Hur Nyboda kan ha kommit upp, förstår jag inte. Många skäms över att ha varit där, men det har jag aldrig gjort.
Hej igen Jojje!
Känner just nu inte för att engagera mig i varför vi hamnade på Nybodahemmet och hur sedan turerna gick när min bror och jag hamnade på oliks ställen. Det blev som det blev och nu skulle jag få lägga ner en del engagemang, och jag kanske till och med kunna reta upp mig en del – utan att i slutänden få ut något positivt?
Idag är såväl mina fosterföräldrar som riktiga föräldrar döda sedan många år. Mina fosterföräldrar hade egna barn som var ca tio år äldre än mig och dom har jag alltid kommit bra överens med. En av dom är död sedan några år, men den andra har jag fortfarande en hel del kontakt med. Mycket fina pojkar.
Mycket intressant det där att du och jag faktiskt hade en hel del gemensamma intressen som barn. Tänker på det vi båda var lite av ”affärsmän”. Vi hamnade båda i en liten skola med flera årskullar i samma skolsal. Du i en C-skola och jag i en B2. Här var vi fyra årskullar i samma skolsal och klass 1 och 2 läste samma ämne, medan klass 3 och 4 lästa något annat. Konstigt egentligen att det inte blev koncentrationssvårigheter. Numera är det inte direkt ovanligt att elever råkar ut för just den typen av problem i skolan, trots att alla klassen läste tillsammans. Men visst, koncentrationssvårigheterna här har knappast med skolan i sig att göra, utan är något som dom har med som en ryggsäck när dom åker hemifrån.
Vi återupptog båda studier i Aftonskola – ett inte helt vanligt studiealternativ, åtminstone inte i min hemtrakt.
Utöver detta har jag i likhet med dig haft lite svårt på det känslomässiga planet, men det är väl sannolikt något som alla drabbas av som inte fått någon riktig kärlek under uppväxtåren? Mitt självförtroende var väl heller inte det bästa under ungdomsåren. Ja, det är väl inte världens bästa idag heller… Kanske var både mitt och även ditt återupptagna läsande ett sätt att visa – jag kan… Jag fick riktigt bra betyg när jag började läsa och det stärkte självklart självkänslan en del. Att jag fick bra betyg berodde väl mest på att jag alltid haft lätt för matte. Skrivningarna byggde i många ämnen på olika typer av matematiska problem. Dessutom blev det ju roligare att läsa när man såg att det blev bra resultat, så jag kom in i lite av en god cirkel. Men språk hade jag inte lika lätt för och har väl aldrig haft…
Såg att du läst en del på universitet också och där har vi en annan likhet. Jag har dock enbart läst ett antal 5 och 10 poängskurser på KTH i Stockholm, i Uppsala och i Karlstad. Samtliga kurser för att förkovra mig inom jobbet, metallografi och metallurgi. Säg materialteknik…
Ser att du varit mycket framgångsrik i din karriär och sysslat med en hel del olika. Konsult, VD, marknadschef, ledarutveckling … Riktigt, riktigt bra gjort Jojje – mot den bakgrunden!
Själv har jag jobbat på i princip samma arbetsplats sedan jag gick ur Aftonskolan. I o f s med olika arbetsuppgifter. Forskningsingenjör, projektadministratör, kundtjänstingenjör och de sista femton åren som produktutvecklare. Har genomgående haft bra jobbarkompisar och trivts bra med det jag sysslat med. Men jag har stött på en del svårigheter. Som jag nämnde var jag knappast någon språkbegåvning… Att då runt fyrtiofem – femtioårsåldern, efter att mest ha läst engelska, en vacker dag byta jobb där det ingick att hålla föredrag på engelska på olika seminarier o d. Men väl förberedd och sånt hade jag tidigt fått lära mig, så klarar man mer än man tror sig ska göra… 🙂 Men visst har ungdomarna idag betydligt bättre förutsättningar när det gäller den biten.
De de så bra!
/Stig
Hej Stig!
Förstår att du tycker det kanske inte är värt mödan att leta i arkiven. Men nu har du i alla fall en ingång om du skulle känna för det längre fram. I mitt fall ville jag kontrollera den bild som jag burit med mig sen nioårsåldern. Hur länge var jag på det ena och det andra stället, varför fick jag inte stanna där jag var först och trivdes, o s v…? I stort sett stämde min egen bild bra men jag fick veta mycket nytt, så jag är glad att jag forskade lite. Det enda som inte stämde var tidsperspektivet – jag var borta från hemmet i knappt tre år, men det kändes som en evighet.
Det är väl på den punkten vi skiljer oss åt mest; jag kom tillbaka till min mor, medan du blev kvar i din fosterfamilj. Lustigt nog var jag emot att skickas till Stockholm igen, minns att jag tyckte jag hade fått kompisar, börjat jobba extra på en plantskola och tjänat mina första pengar och jag talade full småländska: ”Du ä ´la inte vetig, måste bösta på döra…” och i den stilen. Det blev förstås spö för det av grabbarna i kvarteret när man kom hem till Arbetargatan igen.
Den fortsatta uppväxten blev inte bekymmersfri heller (men var är den det, och ska den egentligen vara det?), t ex hade vi tuffa slagsmål mellan gängen i ”gamla och nya Stadsis (Stadshagen)”, ”Kungsholmsstrandarna”, ”Wallingänget” och vad dom mer hette. Vi gick t o m över Västerbron för att slåss med gänget i Björns Trädgård på Söder. Vapnen var träsvärd, ärtrör och bellor, det mesta tillverkat i slöjden bakom ryggen på majjen och jag minns att en infångad kille blev upphissad i fötterna i en tall som bestraffning. Nisse hette hårdingen som ledde det hela. Många hamnade på ”Skrubba” och ”Bona” eller värre ställen. Själv hörde jag till dom minsta och var inte så kaxig; jag hade fått en viss självbevarelsedrift från mina tidigare år. Lätt kan det i varje fall inte ha varit för en ensamstående mor att få pli och hålla ordning på mig bland allt lockande otyg runtomkring. Det var i den miljön som frk Sjöman från Nyboda återtog kontakten och drev igenom att jag ”sattes i läroverk”. Det skulle jag idag ha velat kunna tacka henne för, men jag har som sagt inte kunnat återfinna henne.
Sen vändes min frihetslängtan utåt. När jag var16 liftade jag och min kompis, 17, ensamma till Paris och tillbaka, en resa som vi lärde oss oerhört mycket av, inte minst tvingades vi ju klara oss på dom språk som talades i länderna. Städerna var märkta av kriget och tyska städer bestod delvis av ”Trümmerberg”, men folk var både snälla och gästfria. Belgien fick vi dock gå igenom, trots att alla hade fina, amerikanska bilar. Ingen tog upp liftare. I Holland och Tyskland däremot fick vi bo i dagar i familjer som hade egna ungdomar. På den tiden behövde man f ö aldrig sakna nattlogi om vandrarhemmen var fulla; man kunde alltid gå in på en polisstation och räkna med att få ligga i en cell, och t o m få frukost på morgonen innan man stack vidare. Det gjorde vi i Münster, Apeldoorn och även i Jönköping. Liftarresan blev som ett helt litet universitet och skulle bli en bra ”on-the-road” roman, om bara minnet räckte. Följande år blev det turer till andra länder, men nu på egen hand för mig och kompisen.
För din del Stig blev det att stanna i fosterhemmet, och du blev tydligen kvar i en och samma familj. Det har nog bidragit till en större helgjutenhet och trygghet för dig som person, och du har kunnat skapa djupa relationer till en plats och till människor som fortfarande finns kvar. (Även jag hälsar dock på en fostersyster i Småland när jag kommer den vägen, mest av egna nostalgiska skäl – det är sådan vacker trakt!). Det här har väl också kunnat ge dig en mer gedigen identitet, t ex som värmlänning, medan jag är mera osäker på var jag har mina rötter.
Facit för oss båda är väl ändå att vi har klarat oss mycket bra, trots – eller om det delvis är i kraft av – vad vi varit med om som barn. Vi har vunnit en del i
livsförmåga men kanske tagit en del skada på det känslomässiga planet. Det mesta av det har väl åren hjälpt till att återställa men nog hade samma Stig och Jojje, som fått växa upp i sina gamla miljöer, sett något annorlunda ut. Om till det bättre eller det sämre är däremot omöjligt att säga.
Känn nu inte att du behöver svara långt på detta igen men du är alltid välkommen om du vill maila mig direkt. Adressen är (borttaget).
För mig har korrespondensen med dig Stig varit mycket givande. Nu får vi ta ansvar för att leva resten av våra liv, med allt bagage, på bästa möjliga sätt.
Lev väl!
Jojje
Hej!
Jag har just gått i pension och försöker skriva något om min uppväxt. Jag läste att du gått på Blommensbergs skola. Jag gick där i första och andra klass 1949-1951 och sedan gick jag där i den s.k inbygda realskolan 1954-1959. Vad kommer du ihåg från tiden i Blommensberg. Jag gick i en byggnad som kallades Häststallet och sedan i Borgen. Bägge är nu rivna på grund av Essingeleden. Min fröken i småskolan hette Eva Lundgren.
Hälsningar
Rune
Hej Rune!
Jag gick där, första och andra klass, 1946- 48. Sedan hamnade jag, som du kanske läst ovan, på Nybodahemmet och fick gå tredje klass i Midsommarkransen – innan dom skickade mig till Värmland…
Tyvärr Rune så är mina minnen från min barndom ytterst begränsade, så jag har ytterst lite minne av min skolgång i Blommensberg. Som jag minns gick jag i en mindre byggnad som låg i andra änden av skolgården, om man utgår från huvudbyggnaden. Lite till höger om man kom från Gröndal. En mycket liten byggnad jämfört med huvudbyggnaden. Ett trähus i någon ljusare färg?
Mitt nära nog enda minne från Blommensberg är att det var mycket varmt nä vi stod uppställda på skolgården på en examensdag. Hade nog inte kommit ihåg den händelsen heller, om det inte varit för att en flicka svimmade… Fick heller aldrig några betyg med mig från Blommensberg. Annars kunde jag kollat på dom vad jag hade för lärare där. De enda lärarnamn jag har minne av från Stockholm, är läraren från tredje klass i Midsommarkransen, Hildur Nygren.
Även jag skulle vilja veta lite med om Blommensbergsskolan och inte minst skulle det vara kul att få se någon bild över hur det såg ut där på den tiden. Kanske har det givits ut någon hembygdsbok från trakten? Är kanske än mer intresserad av Gröndal, eftersom jag är uppväxt på Lövholmsvägen.
Jag vill dock passa på och önska dig Rune lycka till i ditt fortsatta letande!
Hälsningar
/Stig
Hej Stig
Jag hittade några bilder när jag googlade på rubriken Blommensbergs skola. Jag hittade bilderna under en webplats som kallades Guldgubben
Hälsningar
Rune
Hej Rune!
Jag gick i Blommensbergs skola 1954 till 1957. De två första åren i klasserna 5 och 6, och därefter 1956-1957 i den inbyggda realskolan, i klass 7TB (tror jag den hette). Klassföreståndaren tror jag hette Sten Sandström och var lärare i matematik. Fysikläraren hette Bengt Wikström (?). Engelskläraren Tor Lundberg, tyskläraren Gustaf Brynnel och historieläraren Folke Norlen. Vad de övrig hette har jag glömt bort. Jag minns bara att det mycket kompetenta lärare. Jag flyttade sommaren 1957 från Stockholm till Småland, och har därefter bott i Lund. Jag har ofta undrat över vad som hände med kamraterna i denna klassen. Jag är övertygad om att vi gick i samma klass under klass 7 i den inbyggda realskolan.
Det vore intressant om Du kunde skriva mig några rader.
Hälsningar
Per Alm
Var på Nybodahemmet mars 1949-dec 1949 (född 2 mars 1948). Vill veta allt som går att veta om hemmet på den tiden. Mina egna journaler har jag fått ut, men hur bodde man, hur många var där, hur många fanns i personalen???
Om det finns någon som vet – hör av er!
Hälsningar
Christina
Hej Christina!
Tyvärr är det väldigt lite jag minns från min tid på Nybodahemmmet, så jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Jag minns inte ens hur många vi låg på varje sal. Jag var annars där under den tid du var där. Tror att jag kom dit någon gång under 1948 och var kvar till juni runt 10 juni 1949. Jag är född 20 juli 1939, så jag var betydligt äldre än du när jag var där – så det känns lite konstigt att jag minns så lite från tiden där.
Såg att du skrev att du fått ut journaler – och blev mycket nyfiken. Hur gick du då tillväga. Jag bor i Värmland (blev skickad hit när jag var på Nyboda), så vad som vore bra för mig skulle vara ett telefonnummer eller e-postadress. Det skulle vara intressant att få ta del av vad som finns nedskrivet.
Hälsningar
Stig
Hej
Satt en dag och funderade på mitt förflutna liv och fick för mig att googla om jag kunde hitta något om Nybodahemmet som jag och min 5 år yngre bror hamnade på.
Jag minns att Inspektör Lidman som hade huvudansvaret för verksamheten.
Jag hatade Nybodahemmet,fick inte ha mina egna kläder. Svinkallt med dessa duschningar och tomatsoppa som stog mig upp i halsen. det kändes som ett fängelse för mig.
varpå jag ofta rymde från hemmet. två gånger blev jag hemkörd av polisen.
jag minns också att precis vid utgången bodde en familj som jag lekte med så det gjorde det lätt att smita i väg. Min far bodde i Bandhagen
Jag skulle mer än gärna träffa någon som upplevt Nybodahemmet under åren 1951 och fram till 1955.
Jag skickades sedan till Småland och till en fosterfamilj.
Skönt att läsa er konversation om det med kärlekslivet.
Upplever mig som att jag i bland är fullständigt okänslig men så otroligt sårbar, en kluven känsla som är svårhanterlig.
Bor i dag i Stockholm nära Midsommarkransen.
Loreley
Kommer i ihog hur det var i Borgen eller stallet? E en liten flicka om vill veta mer om alla hemligheter bakom blommensbergsskolan… Svara !! Vill veta… Har du varit med om ngt konstigt i borgen eller stallet?
Hej Lana!
Jag gick bara på Blommensberg första och andra klass. När jag sedan hamnade på Nybodahemmet så gick jag klass 3 i Midsommarkransen, innan det sedan blev transport till Värmland. Ja, för mig kändes det som en transport. 😦 Känner inte till något om borgen, stallet och hemligheter runt Blommensbergsskolan. Min korta vistelse där, kan här såklart vara en anledning. Om det nu fanns hemligheter därifrån från 40-talet …
Hoppas du får reda på vad du söker.
Ha de så bra!
Stig
Det àr sà lànge sedan jag talade svenska! Men det var underbart att làsa din historia, Stig, som fôr mig àr som ”litteratur”; min ”sjâl” blir rôrd!!.. I regel ”kjânner” jag sjâlv ingenting,utom om ‘situationen’ âr nâra dôden, som t.ex. sjukdom..men din livshistoria har en klang med min, âven om det âr olika
Jag hamnade upp i Paris, som nygift i en mycket gammal & rik fransk familj i 1964. Tyvârr fôrlorade min gren av den familien alla sina pengar, men jag hôll flagget upp..om du fôrstàr vad jag menar…
Jag var sà van vid att hàlla flagg!!
Fôddes i Oslo 1942; min far var Nasist. Min mor âlskade min far.
Nâr jag var 8, reste vi til Sverige, Stocholm, fàr att bôrja ett nytt liv.
Min far, dà fôrsâljare, hadde hittat en lâgenhet i Mâlarhôjden,Klubbacken 22 pà Sôderholm. Jag bôrjade pà skollan dâr,och i 3e klassen blev jag frôken Samuelsons favorit-elev. Hon âr sâkert dôd i dag.Sedan blev jag hennes ”black sheep”! ..Jag kommer inte i hàg hur man sàger det pà svenska!
Min mor hadde ett kroniskt nervous breakdown och hennes syster,som gifte sig med en engelsman,hadde en villa pà den franska Rivieraen, och bjôd henne dit til Syd- Frankrike fôr 3 mànader. Jag var 1O àr och min bror 9. Pappa var sjàllan hemma.Fôr dagar och veckor..Ingen visste eller brydde sig om det.Vi hadde sparat den koppen, som hon hadde druckit sin sista kaffe av, innan hon reste. Hennes làppstift var fortfarande kvar pà koppen;
Jag gikk 2 àr pà folkskolan med frôken Freden (en nevrotisk tyrann) tog realeksamen, d.v.s. 5 àr pà Blommensbergskolan, fràn 1952 – 1957. Magister Norlèn var den besta lâraren jag nàgonsin har haft!
Mina fôrâldrar skildes, och min bror & jag hamnade pà Viggbyholmsskolan, en internatskola, som sedandess har gàtt konkurs.
Om detinteresserar dig att jag skriver mer om den tiden, skriv tillbaka!
Idag , âr jag màlare, konstnàr, som naturligtvis inte âr det lâttaste yrket, men jag hàller flagget uppe!!
Hej Vigdis!
Känns såklart riktigt bra att du fick behållning av att läsa det jag plitat ner om min uppväxt.
Du själv, med rötterna i Norge (själv hamnade jag som sagt i Värmland – och betraktas väl därmed av många svenskar som lite av halvnorsk :-), du har ett förnamn som för en icke norrman som jag, för tankarna mot Island. Mycket isländskt kommer sannolikt från Norge? En uppväxt i Stockholm för att sedan hamna i Paris. Internationellt värre … Ser också att du är konstnär och då kommer såklart tankarna – hur många konstnärer har i drömmen gärna hamnat i Paris. 😉
Som jag skrivit, har jag många luckor i min uppväxt. Kanske en följd av det som hände under den delen av mitt liv? Barndomen är i tid räknad inte så lång, men den sätter detta till trots, spår för hela livet.
Till sist. Skriv gärna mer om du känner för det. Alltid intressant att få ta del an andras livsöden, och intresset blir ju inte mindre, när livet medfört att det finns en hel del att berätta.
Ha de’
/Stig
PS: Black sheep blir rakt av svarta får i svenskan.
Hej jag heter Roland Öberg född i gamla stan 1937, förmodligen på nybodahemmet 1947-48, liten o rödhårig o massa fräknar , är nyfiken om ngn var där samtidigt jag kommer inte ihåg namn på fröknar eller nåt . Det enda jag kommer ihåg när vi diskade en gång i veckan var det 32 knivar, 32tallrikar,32 knivar, 32 glas. Hör av er till mig om ni minns ngt !
Hej Roland!
Jag var nog där ett år efter dig och tyvärr minns jag lika lite som du. Minns att vi i ett lekrum byggde gångar av lite större träklossar, lekte utomhus och fick fiskleverolja. Den där oljan smakade kanske inte så bra, men det ingick att man skulle tycka den smakade förskräckligt illa. 😉 Minns tyvärr heller nte namnen på fröknarna. Den sortens minne verkar alltså ha varit lika dåligt då, som det är idag …
Hej Petsa !! Du berättar att du fick den allra billigaste kostymen, när du skulle konfirmeras !?
Men du fick kavaj och byxor iaf 🙂 . Jag noterar vidare, att du på 50-års jubileet INTE har kavaj !!!
hahaha, men det kan vara, att det inte har med din ekonomi att göra ??. (Skojar bara–.
Ja, Stig du vet ju något -en del- om min uppväxt, lite lika, men ändå väldigt olika din–
Fader okänd, mamman ensamstående med barn. Ett (jag äldst) barn blev till två (Marianne). Flyttade från den ena pigplatsen till den andra. Mamma träffade pappan till våra två yngre syskonen. Nils jobbade i skogen, de dagar han iddes komma iväg. Orkade ingenting tjänade ingenting, vrångades med arbetsledarna och fick som följd de sämsta körningen mm mm.
Fick plötsligt ett par extra ungar på halsen.. de måste ju väck !! (mamma var för snäll).
Helt plötsligt befann jag mej i Skotta och skulle börja skolan (sju år) !!! Jaha ok, det hade inte mor förberett mej på!!. Helt ny situation, bara sådär ..
Om vi leker att livet, erfarenheter, det man lärt sej. Från att lära sej äta, sitta, krypa, gå, prata, allt, ryms på en A4-sida, så var den A4-sidan ganska mager, den dag jag började skolan.
Det är svårt att förklara, men det jag vill säja är, att jag fick ”klena” ramar att sas, luta mej emot.
Mors självförtroende, självuppfattning, skam etc var ju kört i botten. Och självklart, som all forskning visat, fick vi också detta med oss i bagaget..
Hej Lennart!
Först, visst du skojar bara om kavajen, men du vet ju också vilken enorm skillnad det är att inte få se ut som alla – när man går in i puberteten. När man blivit vuxen så tänker man inte i de banorna, utan klär sig och gör som man känner för, på ett helt annat sätt.
Annars finns likheten, ingen av oss är uppväxt med guldsked i mun. Nackdelen är såklart att en mindre god uppväxt tär på självförtroendet. Barn behöver kärlek och det var det tunnsått med hemma, det som lägger grunden för ett gott självförtroende … Men här hade du kanske betydligt bättre ställt än mig. Som vuxna får vi lägga i den andra vågskålen, detta med att vi fått lära oss klara oss själva genom livet.
Du nämner om Marianne …, Minns en Marianne och funderar på om den Marianne var din syster? Bodde hon också på Skotta? Var hamnade hon sedan?
Ja, barn behöver kärlek, som du säjer. Det var också tunnsått hemma, men jag tyckte om min mor väldigt mycket iaf. Jag vet ju att hon alltid tänkte på mej osv. Hur det sen är så är MOR den viktigaste personen i ett barns liv. I Skotta var väl inte så mycke kärlek och det begärde man inte heller på nåt vis. ”Det ingick inte i deras åtagande” liksom.. men annars ska jag inte klaga på Gustav o Greta, jag hade det förhållandevis bra där, inget att klaga på, men lite növvert var det väl.
Marianne ja, hon hade det nog mycke värre, hon var också en tid hos Elna o Gustav. Hon var på Domra´n i Viljamsbol och ytterligare något mer ställe. Sen kom hon till Skottvråna, granne till Skotta. Där hade hon det inte alls bra. Nä fy ! Och sen därifrån till… Gick sen i Molkom och sen Karlstad där hon utbildade sej till sjuksköterska, gifte sej och via Stockholm så hamna hon i Sundsvall där hon bott i ja, 30 år– Vi har tyvärr inte så bra kontakt 😦 . Vi var fyra barn inalles…
Ja, det handlar mycket om tur och otur, när man blir bortlämnad. Brorsan Lasse växte ju upp hos Ottilia och Harald på Berg, vid kors i gräs och fick det riktigt bra.
Mycket intressant det du berättar om Marianne och att hon också varit hos Elna o Gustav! Minns du ungefär när?
Inte helt konstigt om ni inte har så mycket kontakt när hon hamnat så långt borta …
Kan ha varit 1947- 50. 1950 kom hon nog till Skottvråna, då hon började skolan.. (Minnet är sådär–). Du kom väl till Nyborgs efter 1950 kanske ?
Ja, det låter troligt. Stämmer väl att jag kom dit i 1950, i början på juni. Efter skolan. Gick färdigt klass 3 i Midsommarkransen.
Fantastiskt att läsa. Underbart! Du fick mig fängslad av din historia
/ sandra Thomann
Tack Sandra, det var riktigt trevligt att höra!
/Stig Pettersson
Fint att få läsa om en uppväxt som skiljer sig så från min – problemfria, ja lyckliga. Tufft med den där kluvna känsln och den bristande självkänslan, men så givande att läsa med alla ganska detaljerade minnen. Tack!
Tack Arvikaviveka! Självklart borde alla barn få växa upp så problemfritt som möjligt och allra helst lyckliga.